Videotape

Äntligen har det blivit mörkt ute!
Redan vid klockan halvsex så träder mörkret fram och de IKEA köpta lamporna får äntligen lysa ostört från annat ljus. Mysigt! För engångsskull finns det anledningar att krypa ihop på det allmänna caféetoch sörpla varmchoklad i sällskap av mina minst lika frusna vänner. Vädret är grått och slaskigt och det värsta tänkbara är att få lov att vänta på bussen i blåst.

Denna dag tillägnar jag Radiohead och deras nya tankesätt gällande nerladdning av musik via Internet. Jag blev riktigt glad när jag hörde att man fick betala hur mycket man ansåg att musiken var värd och på såsätt visa hur mycket man uppskattar deras verksamhet. Jag hoppas de blir en förebild för det kommande betalnings sättet inom musik. Jag ska nog köpa skivan senare och betala fullpris för deras förtjänst. Trots att det är väldens fulaste omslag. Dock slår inte "In Rainbows" "The Bends" frukansvärda cover och blocket som gav mig en smärre chock när jag väl såg det.

Dagens låt blir Videotape med (såklart) Radiohead för att fullbordadenna lilla hyllning.

Late September Sun

Det är kanske inte bästa ögonblicket att skriva ett inlägg på grund av en hemsk förkylning som helt saboterar min tankeverksamhet och får mig att fundera i galna banor. Men jag gör mig ett försök, det är ju trostallt vacker höstväder utanför mitt fönster och med en kopp med hett citronté så ska nog saken gå litebättre.

Som sagt, hösten kom som en glad chock och är iprincip överallt! Det var knappt att man ha ta farväl av sommaren förän löven flammande upp i rödtoniga färger.Med en lånad systemkamera är det bara tt gå ut på jakt efter de rätta motiverna och impa på ens gapande lilla syster.
Nej, nu snörvlade jag ner hela datorn. Ska nog sluta.
BYE

Då allt har in funnits sig till sin rättan igen och hösten lugnar kyler ner nerverna så kanske det var dax att uppdatera lite. Det finns inte så mycket att lägga till förutom en liten tvist som har pågått nu i några dagar gällande Jens Lekman. Ska jag dyrka eller förbanna denna smöriga, sliskiga men underbara mannen?

Då jag äntligen tagit mig tid att lyssna igenom hans album är jag mer förvirrad än någonsin vad jag ska tycka om hans musikaliska verk då de ena stunden är fantasiska och vid nästa låt så är det ett fatalt ras. Night Falls Over Kortedala är jag mycket kluven till. Då jag älskar låtarna Your Arms Around Me och Oppisite To Halleluja finns det stycken jag knappt klarar av att lyssna på utan att tvinga i mig beskt kaffe samtidigt. Då stråkarna glider iväg och ett överflödigt vibrato klingar ut bland tonerna är det svårt att komma ihåg vad som gjorde mig nyfiken att utforska hans musik. Är det kanske att jag lyssnat för mycket på svår electro som gjort att denna bakelse till musiker tycks alldeles för söt? Antar att det är jag som måste lära mig att vara mer öppen än fördomsfull.
Förmodligen.

Men inga onda ord om Jens, jag tror jag nästan vill skaffa skivan bara för det vackra omslaget, sedan spelar det ingen roll om jag inte är helt övertygad om att det är det bästa albummet som släppts detta år.

From My Window I Saw Two Birds Lost At Sea

Timmarna börjar bli sena och första gången på länge märker jag av att mörkret har återfunnit sin reträtt. Solen behandlar sig med himlen och ett orangeskimrande sken sprider sig stolt över horisonten. Takfläkten droppar regelbundet var 5 minut och har man lite otur kan den träffa en i ögat. Plötsligt blev det så tyst. Campinggästerna försvann och det tycks även finnas ett likande stadie i resten av min omgivning. Tyst och tomt. Ingen mobil som piper om vartannat, vänner som reser och en syster som fått smak på det ljuva livet. ensam sitter man hemma med far och mor+ dess respektive partner. Om man orkar d.v.s.

Det kanske är dax att skaffa sig en någorlunda nyttig hobby? Få tiden att gå lite snabbare än vad man egentligen anser att den gör? Problemet är att jag kan inte komma på fler saker att sysselsätta mig med än det jag redan gör. Fördömt Jag ska kanske hålla mig till min normala vardag och sitta där mellan soffkuddar och gamla chips och glo på när min tid flyger förbi i tomma intet.

Ibland känner jag en konstig närvaro av lugn. Någon som tyst viskar att det finns en framtid som är min, och om jag aldrig finner i fatt det som var ämnat för mig så finns det alltid en tröst hos "närvaron". Jag känner mig säkrare än var var förut och närvaron blir en sorts tillflykt där jag kan vila hos en obefintlig famn.

Nu kom en kvinna in och ville hyra linne till täppe(täcke på svenska).

Jag gillar norska ord, de är så otroligt ologiska att jag myser varje gång jag får höra en ny stavelse. Favoriten är Jodd=bokstaven J.

Pumpkin Soup

Lite smågalen och trött tänkte jag att det kanske var en god ide att skriva något innan jag slocknar av sömnsbrist. Då alla tycks ha en helt fri vardag står jag där bakom campingdisken och hat/älskar att finna mig i den postionen jag är i. Jag har upptäckt att jag ytterst stor makt över Camping kundernas val av plats och en ynka tvekan från mig kan få dem att backa tillbaka och överlåta sig i mitt våld. Dessutom, jag får chansen att se allas otroligt fula/konstig/misslyckade kreditkort och passfoton utan att de ska en chans att sätta sig emot mig. I got the power.

Dock har en inre nedräkning påbörjats och jag vet nu och påminner migsjälv
flera gånger om dagen att det bara är ytterst 3 dagar kvar av sommarens slit och att snart väntar 2,5 veckas semester. Jag längtar men vet att jag kommer sakna mina kollegor, norskarna och alla arga, missnöjda camping människor.

Men just nu är det knappt tre dygn kvar av min tid som receptionist. Jag tror jag tar lite te. Btw, kreddit till Linnea som tagit denna bild.

Magpie, Did You Stole The WeddingRing?

Det slår mig hårt att ganska snart så är även denna sommar över i mitt liv. Aldrig mer kommer jag få uppleva sommaren 2007 och aldrig mera kommer det att få exsistera i den föjld som detta år tog form. Ju äldre jag tycks bli dessto svårare blir det att släppa det som just symboliserade och gav personifiering åt de 12 månderna som just sammanställer ett år. Ett stänk av vemod fräter igenom mig, men jag inser att jag får lov att lära mig att minnas istället för att desperat klamra fast vid en känsla som man vet kommer att sakta glömmas bort.

Hur jag än försöker vet jag att jag kommer drabbas av en lindrig dos av ångest innan skolstarten sätter igång och hickande av gråt ligga på min säng och undra varför saker fick lov att gå så bra. det är det som är framgångens baksida, när man är på toppen kan allt bara bli botten.

Jag ser tillbaka på förra året och inser att flera människor i min närvaro som jag höll högt har spårlöst försvunnit. Och hur jag än försökte kunde jag inte bura in dom i mitt kontaktnät utan som damkorn i luften var de ogreppbara. Jag kunde bara se på när de sakta föll till marken och tillslut bebalndade sig med resterna av mitt stökiga liv. Det var som att bitar av min ungdom försvann utan att jag på ett rättvist sätt kunde rädda dom. de blev , mot min vilja, endast torfitiga minnen.

Människor lever för minnen. Själva ögonblicket är i självaverket bara endel av processen att få återberätta upplevelsen för andra. Att få konstatera, diskutera och fastslå att det var en underbar/frukansvärd erfarenhet. Endel av den sociala umgängeskresten. Olika grupper och har olika sortes minnen som accepteras och olika intryck som anses mer rättfärdiga än andra. Hela mitt liv bestrår bara av minnen som jag inte kunde fånga utan fick lov att släppa. Lära mig att gå vidare.

Sena nätter gör mig konstig.

Welcome Home, Son

Efter att ha spenderat den senaste veckan bland ruttnade matrester och lealösa fullbultar har en uttröttad men lycklig varelse kallad Amanda landat och biktat sig mot alla sina synder. Vardagen grabbade tag i fotanklarna och med en smäll drämde min kropp ner i marken och slogs av verklighetens gråa hand.
De hundratals turisterna som dröste in genom receptionens huvudentré liknade en chock med vilddjur vars mål var att skoningslöst, kosta vad det kosta vill även om mitt huvud och tålamod skulle brista, få en el plats och
kunna sätta sina feta välvuxna arslen på campingstolarna.
En familj kom in och klagade på allt som kunde klagas på. Receptionen var dålig, campingen var ful, duscharna var äckliga, det var orättvisa människor överallt och de skulle minsann aldrig komma dit igen.


Ibland så blir jag så förvånad att folk orkar gräva ner sig i leran bara för att möjligheten finns, och för att det finns någon som måste lyssna och utbrista små "åhnej" eller "det var inte bra". Vad hade de räknat med? Det är bara en simpel camping med hundratals människor tätt inpå varandra. Men de såg de säkert som en chans att äntligen få ut sina undertrycka känslor då de dagligen pressar sig själva till att le mot dem som klagar på deras prestationer.

Efter Arvikabesöket kan jag inte förstå hur någon kan förmå sig att lägga ner energi på damm på hyllorna eller lite skit under naglarna då all mark som är gångbar är acceptabel. Men jag kände inte lättnad när jag öppnade ytterdörren hem, snarare en stor saknad av det vackra men äckliga skimret som festivalen upplyste.
Jag hade aldrig varit så nära det som kallas konstant lycka som under de 4 dagarna i gyttjan.
Man festival är kärlek och jag kan starkt intyga det. Banden, människorna, den gemensamma glädjen över att tillsammans uppleva något som man sett fram emot. Förra årets katastrof till festival fick kompensation och inget skulle kunnat gå bättre. Så nu finns det bara ner försbacke kvar. Fan.